Dagens ungdom

Jag tvingas dagligen röra mig i närheten av Oxie Centrum, ett litet område direkt hämtat från en Jan Stemark-serie. Det är mycket deprimerande.

Särskilt deprimerande är ungdomsgängen som hänger där och röker och dricker Red Bull utanför videobutiken. De gör ingenting. Tio meter därifrån står ett tjejgäng och tittar på när killgänget inte gör nånting. När jag går förbi ett gäng förortsungdomar vill jag ha en näradöden-upplevelse, de är ju legister i sina bästa år. Men de jävla oxieungarna misslyckas till och med med med att det, det är för jävligt. Jag, en 32-årig tvåbarnsfar, känner mig ballare än dom. En ilska bubblar upp i mig, kan de inte göra nånting rätt? De är femton år, de ska vara en fara för samhället, de ska driva nån sorts naiv revolution eller nåt, vara lite arga, måla sina rum svarta.

De är dessvärre bara en fara för sig själva. Alla är överviktiga. Inte sådär orimligt getto-feta, det är ju respekt att vara bredare än man är lång, de är bara helt normalt överviktiga.

Vad är för övrigt grejen med gettofetman? Varför känner jag att det är jävligt street att att vara så fet? Det är uppenbarligen farligt, så jag ser dem kanske som vår tids modiga hjältar, djärva utforskare av den mänslika fysiologinsk yttersta gränser.

De vandaliserar tydligen samma busskur varje fredag. Jag gråter inombords, vafan, ni måste kunna ta er åtminstone en station med bussen och sabba den busskuren. Men men, jag ska inte klaga, de gör i alla fall nånting.